Alla schweizare var punktliga eller allra helst über-pünktlich och dom älskade att oroa sej. Den schweiziska varianten på Murphys lag var Müllers lag: Det som kan gå åt helvete kommer att gå ät helvete men vi ska vara oerhört väl förberedda på det allehanda helvetsgåendet. Man påstod att anledningen till att Mercedes började sälja en del av sina dyraste modeller utan modellbeteckningar baktill var schweiziska köpare som absolut ville ha skitdyr bil men lika absolut ville att grannen INTE skulle veta nånting om hur dyr denna bil varit att köpa. Man tog i hand och hälsade med namn och det var som hemma ungeför. Det fanns fler Ferraris per capita i Schweiz än i något annat land. En busschaufför i Zürich tjänade fyra gånger så mycket som en busschaufför i London. Och allt som var fel var utlänningarnas fel. Och Perrier kunde ju säjas vara franskt men pengarna som tjänades på vattnet hamnade i Schweiz. En ö i Europa. Man älskade att skötta snö. Man vårdade sin luft som om den luft som fanns rätt övan ö-riket liksom var schweizisk och höll sej där. Ordning och reda. Man tyckte att prata engelska och alla kunde det och man beundrade Amerika och England. Dr Bircher-Benner var müslins uppfinnare och fast food var för en schweizare way too fast och det joddlades inte så mycket numera, möjligen på låglandet, men innan telefonen och telegrafen var joddlandet somm visslandet på Gomera.
Dom tysktalande schweizare oroade sej mest och bäst, dom fransktalande ansågs visionäre och nobla och fulla av globala drömmar och dom oroade sej för att dom tysttalande inte delade deras drömmar och dom italiensktalande schweizare ansågs problematiska såtillvida att dom hade den tendensen att dom lät bli att oroa sej.
Det var den. Boken är från 2005, men jag tänker att Lundell har beskrivit oss väldig väldig bra. Och nu, har ni lust att besöka Schweiz? Hör av er vad ni har för förväntningar efter ni har läst den. :-)
Keine Kommentare:
Kommentar veröffentlichen